Hur kan man vara så förbannat mycket lyckligare när man mår åt helvete?

 

Finns så jävla mycket som gör mej glad just nu. Framförallt min fina häst Wilcox. Hade aldrig orkat överleva utan honom. Han är så jävla underbar, har nog aldrig vart så lycklig över något eller någon. Jag försöker umgås med människor som gör mej glad och man mår bra av. Människor som ger än något, inte bara tar. Vänner som faktiskt vill än väl och visar det med. Inte bara säger det utan visar det, ger mej ärlig stöttning, ställer upp och gör uppoffringar. 

 

Sen finns det en baksida. Det som ingen märker. Det är ingen som vet att varje kväll liggar man vrider sig fram och tillbaka i sängen utan att kunna andas. Det går inte. Alla tankar tar all energi så kroppen orkar inte med att andas. Man vill bara skrika, gråta, slå eller döda någon. 

Har de senaste veckorna fått panik om jag är bland mycket folk. Jag klarar inte av det. Kommer man i en pressad sitiation ångest. Samtidigt vill man inte häller vara ensam. Har ingen större lust att hitta på saker, allt känns bara trist och tråkigt. 

Rädsla, ångest och panik. 

 

Hur fan kan det va så olikat med alla kännslor det bästa i det absolut värsta?